beslut

Efter besöket hos bm på SöS i tisdags bestämde vi med henne att vi skulle ses igen efter en vecka och fram tills dess skulle jag och J prata igenom hur vi vill ha det och hur vårt barn ska födas. Och vi pratade och grälade lite och jag grät floder och försökte få J att förstå allt jag kände (och försökte få mig själv att förstå eftersom det dök upp nya saker även inom mig i takt med att vi pratade). Vi pratade om förlossningen, om amningen och om allt som jag tycker är jobbigt med att vara den som bär Trassel inom mig. Och nu till slut tror jag att vi har kommit fram till en slags plan.

Vi har bestämt oss för att Trassel ska födas med planerat kejsarsnitt. Det är för kort tid kvar och kräver för mycket energi, vilja och tid av oss båda att gå igenom hela processen med att bearbeta min rädsla för att jag ska kunna föda vaginalt. Och jag vågar inte chansa på att det kommer att gå bra och att jag kommer att känna mig ok med det i tid till förlossningen. Jag orkar inte med detta samtidigt som jag ska leva mitt liv och vara höggravid.

Och vi har bestämt att på tisdag ska vi diskutera amningen med bm istället eftersom den seglade upp som ett nytt problem när vi väl tagit beslut om födseln. J tyckte att det var givet att amma eftersom det var "naturligt" och förstod inte alls min motvilja mot hela processen trots att jag försökte förklara. Till slut tror jag att han förstod. Och jag tror att jag förstod mig själv lite bättre på köpet. Jag tror att motviljan mot att vara gravid, förlossningsrädslan och oviljan att amma hänger ihop (vilket iofs är intressant i sammanhanget eftersom J inte har problem med snitt trots att det är "naturligt" att föda vaginalt).

Det är inte det att jag vill missunna Trassel bra och näringsriktig mat men jag känner ett extremt starkt behov av att  "få tillbaka" mig själv och min kropp och att inte längre känna att någon är beroende av mina biologiska funktioner. Och jag känner en enorm motvilja mot att någon som inte är J (eller Trassel) ska ta på mina bröst ens för "att visa hur bebisen ska suga rätt" (vilket jag misstänker skulle kunna ske på BB).

Tror att denna motvilja även till viss del kan härledas till det faktum att jag fick stora bröst när jag var typ elva-tolv och att de alltid varit i fokus, att jag blivit retad för dem och ibland tafsad på dem osv. Jag har aldrig riktigt gillat dem men nu i vuxen ålder är jag i alla fall mer tillfreds med dem - precis som jag är mer tillfreds med resten av min kropp (vilket jag inte var när jag var yngre). Och jag tror att det faktum att jag började älska mig själv och min kropp så himla sent har lett till att den är väldigt privat för mig och att jag har ett enormt behov att själv bestämma över den och vem som ska få tillgång till den. Har behandlat den alldeles för lättvindigt i min ungdom.

Så vi har även bestämt att vi ska avvakta med amningen, att jag ska få känna efter själv och att J ska hjälpa mig att freda mig mot eventuella bm eller andra som i all välmening kommer att försöka hjälpa mig och mina bröst tillrätta. Bara Trassel och J får ta på mina bröst om jag inte uttryckligen säger något annat. Och jag hoppas ju att bm kan hjälpa diskussionen framåt lite och kanske supporta mig något i amningsdiskussionen för J är inte helt övertygad om att det går lika bra med flaskmatning (trots att min brorson är ett prima exempel på att det går alldeles utmärkt). Men just den biten får vi väl se hur det går med (bm brukar ju ibland vara lite besatta av amning).

Allt detta sammantaget har gjort att allt känns lite lugnare och lite lättare. Jag har tagit ett beslut och nu är det bara mötet med bm och sedan mötet med läkaren kvar innan jag förhoppningsvis kan slappna av helt och bara fokusera på resten av tiden innan Trassel föds. Dessa veckor har varit enormt energikrävande och utmattande och jag har bara funderat och tänkt och oroat mig och det är inte hållbart att ha det så i längden. Hoppas nu på att allt kommer att gå bra och att jag kommer att kunna fokusera lite på skolan som omväxling.