melankoli och stillsam lycka

Igår var jag på BVC med Trassel för att väga och greja och det visade sig att jag dessutom skulle fylla i ett formulär för att kolla om jag var i riskzonen för en förlossningsdepression. Det var tydligen mest fokus på modern under detta besök och förutom att BVC-tanterna inte direkt inger förtroende gällande annat än hur bebisar utvecklas och mår dvs inte gällande mig själv så gick det ju ganska bra.

Troligen gick det mest bra för att jag en vecka tidigare suttit och gråtit satan hos min barnmorska från MVC som är ljuvlig och verkligen inger förtroende. Hon pratade och stöttade och ska hjälpa mig att få kontakt med någon jag kan prata med från barn- och ungdomspsykiatrin. Och nu känns allt bättre.

Det är verkligen inte så att jag har någon regelrätt förlossningsdepression eller psykos Jag hyser inga planer på att skada mig eller Trassel, jag vet mina gränser och jag är inte deprimerad på riktigt - det vet jag eftersom jag en gång varit där. Men ändå är allt det här med att ha fött barn så himla jobbigt och omtumlande och komplicerat. Och jag har ju en tendens i allmänhet att hamna i melankoli, eller helt enkelt att bitvis känna mig mer ledsen än andra. Och jag måste ta hand om mig mycket mer för att inte bli för trött eller utmattad för då mår jag bara ännu sämre och den senaste tiden har det inte funnits så mycket tid till något alls.

Nu när examen är avklarad och jag egentligen inte har något alls som jag måste göra så ska jag faktiskt försöka att ta hand om mig mer. Försöka att göra nytta och skriva ex-jobb och planera för sommaren men samtidigt ta det lite lugnt och njuta av Trassel när hon är ljuvlig. Som nu när hon ligger borta i spjälsängen och sover och är helt stilla och lugn (efter att ha gastat mest hela dagen) och gör små sovljud och är sötast av alla bebisar i hela världen.
Och jag ska försöka få lite struktur och få in lite träning (nu när jag äntligen kan) och framför allt försöka njuta av vintersol och vänner och lyxen att kunna disponera tiden helt fritt. Och hoppas att det hjälper mig att må bättre.

Och jag ska försöka skriva mer eftersom det också hjälper mig att må bättre och se saker klarare och jag ska läsa mer eftersom det ger mig styrka och inspiration. Dock ska jag rensa lite bland allt jag läser och bara behålla guldkornen nu när tiden är knappare. Jag har inte längre tid med krafs och idioter, jag vill bara ta in det som ger mig något på riktigt.

En av de bloggarna är i kroppen min. När jag läser där gråter jag ofta - lika många gånger av glädje och tacksamhet som för att det är så sorgligt alltsammans. Jag läser vad han skriver om barnen han aldrig kommer att få och känner en stillsam lycka över mitt liv och att Trassel är här - frisk och kry - och att jag fått uppleva detta. Och att min pappa fått uppleva detta. Orättvisan i att vara tvungen att dö för tidigt ger samtidigt insikten om livets skörhet och det faktum att det inte är konstigt att varje dag vara lycklig över att leva. Och vara lycklig över att alla jag älskar lever. Än så länge.